You can't help what you feel, but you can help how you behave
Obs! Denna text är från vår gamla sajt filmfenix.se. Ursprungligen postad 15 augusti 2019.
Idag var det säsongsavslutning för tredje säsongen av The Handmaid’s Tale så här följer en liten reflektion av den. Tredje säsongen har fått lite blandade recensioner, men jag gillar den. The Handmaid’s Tale är en av mina favoritserier så jag kanske inte är helt objektiv, eller är det just det jag är.
Behöver ni en uppdatering av tidigare säsonger eller bakgrundshistoria läs inlägget om säsong ett och två först, länk finns nedan. Så vad är annorlunda med säsong tre? En hel del. Mer av serien utspelar sig i Kanada och visar vad som händer med de människor som lyckats fly dit. Något jag uppskattar. Vår kära huvudperson June får en ny anförare som på många sätt är värre än de andra men samtidigt en person som förstår vad som är fel, vad han gjort fel. Paret Waterford med Serena i spetsen har fortfarande makt men allt kan förändras.
Det som verkligen skiljer säsong tre från de övriga är känslan av hopp, att något verkligen kan bli bättre. Allt är annorlunda, serien är mer långsam, mindre våldsam, kvinnorna tar mer plats. Jag undrar bara vad som hände med the colonies, som var en stor del av säsong två men som knappt nämns i denna säsong. Kan en martyr någonsin bli mänsklig igen? Var är Nick?
En fjärde säsong är planerad till nästa år, jag hoppas det blir den sista, eftersom jag älskar serien. Jag ser gärna en uppföljning eftersom jag vet att Margaret Atwood skrivit mer, men gör det till en ny serie då.
Länkar till tidigare inlägg om The Handmaid's Tale
Comments